Hör många säga idag att de har det så trist i den rådande situationen. De tycker det är tråkigt att vara med sig själv och de saknar det ”normala” livet som var innan pandemiutbrottet. Det är svårt att trolla bort pandemin och få igång allt det sociala i ett nafs så vad finns att göra? Inte för att jag är något proffs eller forskare i frågan men fakta är att den längsta relationen man har är ju med sig själv. I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt. Så då gäller det att trivas med sitt sällskap. Förr om åren klankade jag ofta ner på mig själv och tyckte att jag gjort fel, att jag var en idiot, såg för bedrövlig ut, var för osmart och alldeles för osocial och jag hade en allmän känsla av uselhet. Att vara med mig själv var många gånger en plåga och så kan man ju inte ha det tänkte jag. Efter en lång krokig väg lyckades jag fatta att det är betydligt mer harmoniskt att acceptera sig själv och att vara nöjd för den man är. Numer uppskattar jag tiden med mig själv och att vara ensam…men känner jag mig det? Nej faktiskt aldrig, jag har ju alltid mig själv. En klok man sa ”Har du tråkigt i ditt sällskap så har du valt fel sällskap” och det är så sant som det är sagt.
Nå, vad hette den krokiga vägen som ledde mig dit? Ja dels gick jag en bit på Konstnärsvägen (då målningen ovan kom till, ”I nöd och lust”), men till största delen vandrade jag på Yogastigen. Filosofi, andning och asanas. Kan inte vara nog vördnadsfull inför Pratik Sankhe som visat vägen. Jag önskar att alla hade en Pratik! Är du i Strängnäs så se till att boka ett pass med honom. Var snäll mot dig själv!
http://prayoga.se
