Mitt barnbarn noterade att det var lite rosa i de vita blommorna som jag planterade under hans äppelträd förra året. Själv hade jag inte sett denna vackra färgkonstellation förrän han gjorde mig uppmärksam på det. Jag hade sett dem men inte tänkt närmare på det. Nu tänker jag på det varje gång jag går förbi. Både på att det är lite rosa i det vita och på mitt barnbarn som sa det. Det är kanske så minnen och relationer byggs? Genom att upptäcka saker tillsammans och göra varandra medvetna om saker som man i sin ensamhet inte skulle reflektera över. Själv tror jag mig vara ganska tränad i att reflektera i min ensamhet, då jag för det mesta föredrar att vara det, men uppenbarligen är jag inte en helt fullfjättrad ensamhetsreflekterare. Ibland krävs det ett par andra ögon för att kunna öppna sina egna helt enkelt. Men. Nu under denna distanserade tid vi lever i är det svårare att bygga minnen och relationer då vi inte kan ses på samma sätt som tidigare. Nu är det viktigare än någonsin att kunna ensamhetsreflektera och tillåta oss själva att se allt det som är vackert runtomkring oss. Tillåta sig se hur den vita blomman med lite rosa i gör allt för att glädja mig. Det är viktigt att stanna upp och stanna till och inte bara hålla i och hålla ut.

Är du en fena på ensamhetsreflektion?