Äntligen är den stickade årstiden här. Firade med att tillverka ett par handledsvärmare i helgen. Har även ägnat mig åt att ”flödesskriva”. Ett kravlöst skrivande utan tankar på att ”det ska bli nåt”. Jag skriver ner det som kommer upp i huvudet. Inga genomtänkta meningar med någon mening eller mål. Ingen prestationsångest för att någon ska läsa och bedöma. Jag skriver för papperskorgen. Jag skriver för kråkorna. Jag skriver för ingen. Fast. Inte kunde jag låta bli. Jag kunde inte låta bli att be några läsa. I det ogenomtänkta skrivandet och den kravlösa texten hittades en tråd i flödet. Det såg ut som om det fanns en mening med det jag skrivit. ”Det här måste du ge ut!!!”, sa de som läste. PANG. Där drog prestationsångesten åt sin snara och krampen och kampen slutade försörja hjärnan med syre. Inte en rad till har jag kunnat prestera efter de önskemål om utgivning skedde. Prestationsångest. Så onödigt. Varför måste jag tänka att allt ska bli något? Det är ju sällan mer än vad det är. Blir det så blir det. Som mina handledsvärmare. De blev för att jag bara gjorde dem. Nu ska jag fortsätta bara flödesskriva. Kanske får du läsa allt här på bloggen nångång. Eller kanske i bokform. Eller kanske inte alls.

Så. Nu kom syret tillbaka.