Trumvirvel i mungipan

Det var en gång en gubbjävel. Du vet en sån där som kritiserar allt och alla. En sån där som tycker att ingenting är bra och att alla är idioter. Den här gubbjäveln hette Kurt. Ingen ville vara med honom. Då menar jag ingen. Han jobbade som vaktmästare i kommunen, var 64 år och gjorde livet surt för alla som kom i hans närhet. Ingen tyckte att det var konstigt att han var ensam. Ingen utom han själv förstås. Hans vuxna son hade han ingen kontakt med sedan han skilde sig från frun som lämnade honom redan dagen efter sonen hade fötts. Kurt hade tyckt att det var fjoller att vara med på förlossningen och hade prioriterat att se hockeyfinalen som skulle börja två timmar efter vattnet hade gått. Frun hade fått ta taxi in för det var olidligt spännande i tredje perioden med sudden death och allt. Utifrån sett var Kurt en sorglig figur som alltid befann sig i ett anfallsläge redo att döda med en nedsättande kommentar.

En morgon vaknade Kurt av att hans mungipa ryckte i små spasmer. Det pirrade till och rycken kom oregelbundet och utan alls någon som helst logisk rytm. Kurt låg kvar en stund i sängen och hoppades att eländet skulle upphöra. Han masserade mungipan för att få stopp på det men det fortsatte utan pardon. Han slängde ilsket av sig täcket som landade på golvet. ”Jävla täckjävel”, sa han och lufsade in till badrummet där han granskande tittade på sig själv i spegeln. ”Ryckhelvetet tycks ha upphört” tänkte han nöjt för sig själv just precis när det började rycka alldeles förskräckligt. Kurt masserade desperat mungipan men fick inte bort de frenetiska rycken som tycktes tillta. Plötsligt log Kurt mitt i en spasm. Då slutade spasmen spasma. Han stod där framför spegeln med ett brett leende. Kurt hatade vad han såg och släppte ner mungiporna varpå spasmen genast satte igång igen. Snabbt var leendet tillbaka igen. Han hade inte haft ett leende i ansiktet på decennier. Kurt kokade över hans löjliga smil men han hade inget val för så fort han släppte ner mungiporna började spasmerna om och dessutom med tilltagande styrka. Med ett leende på läpparna borstade han tänderna, duschade, klädde på sig och drack kaffe. Han hade siktet inställt på att ge sig av till vårdcentralen. ”Läkaridioterna måste få stopp på den här skiten”, mumlade han motsträvigt leende. På promenaden till vårdcentralen mötte han människor som lyste upp och som log instämmande tillbaka. Till de första, som av glädje över hans glada uppsyn hälsade honom god morgon, snäste han tillbaka ”idiot”, men när den tionde personen som sken upp och hälsade glatt så började Kurt nicka tillbaka. Till slut började han till och med säga god morgon tillbaka och när han klev in i det fullsatta väntrummet slog han ut med armarna och utbrast ”Vilken underbar morgon”.

Alla borde ha en trumvirvel i mungipan. Kan ett leende förändra livet? Jag tror det. Vad tror du?

3 reaktioner till “Trumvirvel i mungipan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.