Det är nåt romantiskt över fallande snöflingor. Bara tanken att inte en enda snöflinga är den andra lik får mig att rysa av förundran över vår planet som ständigt levererar fascination. Är det inte ett frostnupet nypon i aftonsol så är det en hotande mörkgrå horisont med blixtrar och dunder i annalkande eller varför inte alla dessa magiska norrsken som fladdrar i sprakande färger ovanför våra huvuden och får en att tro att man medverkar i någon science fictionfilm. Det kanske finns de som tycker fallande snö är i vägen, för bilen är täckt av den och plogbilen kanske inte hunnit ploga så det är svårt att komma fram dit man ska. Eller det hemska spöregnet som förstörde håret som tog fyrtiofem minuter att fixa och blixten som slog ut internet och förstörde TV:n så jag inte kunde maratontitta på någon serie som nyligen släppts. Visst kan vädret jävlas. De olika väderlekarna kan ställa till det liv som vi försöker ta oss fram på så bekvämt som möjligt. Vädret gör precis som det vill och det är som det är. Istället för att försöka tämja det som är fullständigt otämjbart och istället för att slänga bort energi på irritation försöker jag se det fina i det som utspelar sig. Som till exempel fallande snöflingor. De är ju så vackra, särskilt när de klär alla buskar och träd i fluffigt vitt och så kittlas de så retfullt när de landar på näsan. Har du blivit kittlad av en snöflinga?