För några år sedan levde jag mitt liv på en paradisö i Mälaren. Priviligerad som jag var hade jag förmånen att tillbringa mina dagar i en historisk herrgårdsbyggnad från 1700-talet. Utanför köksfönstret såg jag kyrkan från 1200-talet och den gamla stenmuren som ramade in kyrkogården. Magiska platser är svåra att beskriva men när jag kom till ön första gången kände jag att det var någonting med platsen som jag var tvungen att utforska och jag kände att jag ville ha mer av den. Det fick jag. I elva år. Det var en fantastisk tid och när jag flyttade därifrån var jag färdig med det äventyret och redo att hitta en ny stig att gå på. Idag återvände jag till platsen för att äta en lunch med vänner som jag fått under min tid på ön. När jag såg adventsstakarna lysa i fönstren på herrgården och i kyrkan väcktes en massa minnen till liv. Varma, goda och ljusa. På grund av tråkiga omständigheter är herrgården till salu igen och lunchvärdarna frågade om jag inte vill flytta tillbaka. Det skulle jag absolut inte vilja. När jag gör något gör jag det ordentligt. När jag var på ön var jag där hundra procent, intensivt och innerligt och när jag åkte därifrån gjorde jag det hundra procent, intensivt och innerligt. Nostalgi med en känsla av vemod uppstår kanske om man inte riktigt var närvarande precis när man upplevde det eller att man insåg först efteråt vad man hade? 
När jag kom hem från ön blev det ett yogapass och så förevigade jag min framgång i utmaning nummer två: Total split. Visst är jag närmare målet?