Var på ett bröllop i helgen. Drygt 170 själar hade samlats för att dela föreningen av två personers kärlek. Allt glittrade, kindpussar utdelades och lyckönskningar haglade. Själv bidrog jag med glittrandet i form av min klänning som består av inte mindre än 60 000 pärlor. Den väger åtta kilo och rörelsefriheten är kraftigt begränsad. Det är som en pansarklänning som är ute i strid. Och strid, det är det. Folksamlingar är inte riktigt min grej och för att klara en batalj som denna, så har jag lärt mig att kontrollera en eventuell panikkänsla med att andas. Det funkar skitbra så länge man har kläder som tillåter att magen töjs ut så man får ner all luft djupt därnere. Nu chansade jag och tog denna klänning som är så långt ifrån alla yogakläder man kan tänka sig, för de senaste åren har jag faktiskt blivit riktigt bra på att vistas bland folk utan att plötsligt behöva fly. I början, innan själva vigselceremonin startade, samlades vi i en trång lokal där alla puttades, buffades och knuffades. Det var varmt och volymen hög och jäklar…japp…där kom den…kände paniken knacka mig på axeln. Plötsligt blev jag vinglig och benen ostadiga. Stöttade mig mot en pelare och försökte se normal ut samtidigt som jag tog ett djupt andetag. Det fastnade strax nedanför nyckelbenet. Pansarklänningen och paniken samarbetade. De drog åt utrymmet runt magen och andetaget var omöjligt att få ner djupare. I det här läget hade jag för något år sen redan flytt och lämnat lokalen men nu stannade jag kvar och krigade. Och vann. Trots att jag var lika hårt snörd som en 1700-tals krinolinkvinna så fick jag till andningen till slut. Inhale. Exhale. Nu samarbetade jag och klänningen istället och det fanns plats visade det sig. Mycket plats. Under följande kväll slank det ner dryck, förrätt, huvudrätt, ostar och avslutningsvis tårta. Trots denna påfyllning fick även andningen rum och en slags uppblåst stolthet att ha övervunnit paniken än en gång. Övning ger färdighet.