Kroppens passagerare

27DD74E6-C68B-4987-AA3C-DA7109BF14D1.JPEGIdag gav jag mig ut i motionsspåret och skulle prova på 7,6 kilometerspåret eftersom det är öppet igen efter tågrälsbygget som pågått några år. Likt en galopphäst ville jag ut ur boxen och göra av med all den energi som fanns inom mig. Till en början värmde jag upp med en promenad för att väcka kroppen (som iofs redan kändes pigg). Med i spåret hade jag min mor (78 år) som helt förståeligt inte kan hålla mitt tempo, så efter några hundra meter lämnade jag henne och ökade promenadtakten. Allt kändes så bra idag. Kroppen var lätt som en fjäder och den var liksom ”osynlig”. Ingen kroppsdel kändes av och det var som att jag själv inte bestämde det men plötsligt övergick den snabba promenaden till löpning. Åh vad lätt det gick. Kroppen bara sprang och sprang och det kändes nästan som att jag bara var en passiv passagerare som hängde på. Efter ett tag tyckte jag att jag borde bli andfådd men andningen hade knappt ökat. Jösses vad enkelt det här var då! Jag skulle ju kunna springa hur långt som helst! Benen var starka, hjärtat, flåset…herregud vad är det som händer? Varför blir jag inte trött? Vilken underbar känsla, jag kan springa till månen och tillbaka! Halleluja moment! Kilometer efter kilometer avverkade jag (tyvärr inte i någon vacker miljö) och till sist hade jag kommit ikapp min mor som gått en kortare sträcka. Inte för att min kropp behövde stanna men jag gjorde min mor sällskap sista biten i lugn promenadtakt. Då upptäcker jag på runkeepern att jag redan avverkat 8,6 kilometer och hade dessutom en bit kvar innan jag var i ”mål”. Mycket märkligt eftersom jag slaviskt följt 7,6 kilometersskyltningen. Väl i mål så stod runkeepern på 9,3 kilometer. Vet inte vem som hade fel i mätningen. Runkeeper eller kommunen som mätt upp spåren…? Eller så kanske det trots allt var jag som i någon slags eufori sprungit den längre sträckan utan att ens ha reflekterat över det? Det som jag upplevde idag kallas för Runners High och det har att göra med kroppens egna ”knark”. Det är en fantastisk känsla och idag var andra gången jag upplevde det. Första gången det hände var jag tonåring och det var friluftsdag. Då visste jag inte att det fanns något ord för det men har man varit med om det så vet man om det och det glömmer man inte! Vill du fördjupa dig mer i ämnet kan du göra det genom att läsa ”Hjärnstark” av Anders Hansen. Där får du också veta mer om hur motion och träning stärker din hjärna.

2 reaktioner till “Kroppens passagerare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.