Humlor tystade av Beethovens femma

IMG_4939.jpgNär jag fixade i ordning allt för att starta dagens målning så tänkte jag inom mig att ”jaha, nu ska vi se…ett skirt porträtt på en lycklig kvinna som liksom fläktar till som en morgonbris. Kanske med en vacker blomma i håret? Kanske en hatt? Bland de dova jordfärgerna ska man tycka sig höra humlorna surra…definitivt ska någon kontrastfärg med för att det ska bli mer spännande. Vackert och glatt. Ja det blir bra, det känns rätt”. Innan jag började med grunden tittade jag i min mejl för jag väntar på svar från några potentiella samarbetspartners. Inte för att jag har blivit kontaktad av dem, nej, nej det är jag som har kontaktat med hopp om att få svar. Helst positivt förstås. Nä, inget svar. Inte från någon av de fem jag kontaktat. Det var bara tre spam där den ena påstod att jag vunnit en Iphone och den andra lovade stenhård erektion, och den tredje kunde glatt meddela att melatonin nu skulle lösa alla mina sömnproblem. Medan jag slutförde grunden fortsatte min inre dialog. ”Tänk om de aldrig hör av sig…som vanligt. Varför har folk så himla svårt att höra av sig? Det värsta är om det bara blir tyst. Jag tar hellre ett nej än tystnad, jag blir galen på de där aldrigsvararna!”. Utan att tänka på vad jag målade tänkte jag vidare. ”De kanske inte hör av sig för det jag har att erbjuda är värdelöst? Det är ju inte så att jag har 43,2 K följare att skryta med och inget av mina inlägg har någonsin delats fyrtifjortontusen gånger vare sig på youtube, instagram eller fejan”. Med tanke på det avbröt jag målandet för att snabbt titta om någon likat mina inlägg och tjoho se! en röd ring med en etta i! Snabbt kollade jag vad det var. Det var en uppmaning från fejan själv…”De som besöker din sida har inte hört något från dig på ett tag. Skriv ett inlägg”. ”Ja ja, jag ska bara måla klart först. Men vad är det här??”. När jag tittar på målningen så är det inte alls den lyckliga kvinnan jag hade tänkt mig att måla. Istället ser jag en jesusliknande gestalt med nån slags törnekrona som verkar bära världens alla sorger på sina axlar. Istället för att associera till mysiga humlor hör jag Beethovens femma basuneras ut. Vilken dyster figur! Det var ju inte meningen och det var ju inte alls det som var planen! Men när går det någonsin som man planerat? Inte ofta enligt min erfarenhet. Nåja, det är bara gilla läget och tuffa vidare. Jag får måla den harmoniska kvinnan en annan dag och det är bara fortsätta vänta och hoppas att någon hör av sig till slut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.