Den senaste tiden har det varit alldeles för mycket som upptagit min tid från att skapa. Resor, administration, bilen till verkstan, möten, handla inspirerande mat (eko förstås), känslomässiga stormar…ja helt enkelt sånt som distraherar mig från att gå upp till min ateljé. Trots att det inte alls är särskilt många trappsteg dit så känns det just nu lika långt som en färd till månen. Inspiration är ett mysterium. Ofta frågar mig folk när/var/hur jag får inspiration och jag står alltid lika tom på förklaringar och stammande efter ord. När jag får såna frågor vill jag helst kunna svara sådär smart och klurigt så den som ställde frågan får stora ögon och blir mållös av beundran, men istället är det jag som blir det. Mållös alltså. Förmodligen kommer jag aldrig kunna svara något smart på den frågan för jag vet inte. Det kan vara kemi i kroppen, det kan vara att man sovit extra gott… eller extra dåligt, det kan vara att man är förbannad eller att man har någon annan känsla i sig som bara måste ut. Det kanske är det som jag just beskrivit som distraktion för att kunna skapa som egentligen är de viktigaste källorna till inspiration? Man liksom hamstrar en massa olika upplevelser, roliga som astråkiga, och plötsligt är kinderna så fulla att allt måste spottas ut? Ikväll gjorde jag iallafall månfärden och gick upp till ateljén. Den var så fin där i kvällssolen. Mina älskade penslar. En del rufsiga och busiga, en del blanka och propra. Alla stod dom där redo att få jobba. Doften av oljorna, de vita dukarna, alla nerkletade färgtuber…jösses, inspirationen kröp på mig och vad utlöste den? Jo mina sinnen. Mina sinnen inspirerar mig. Det tror jag är det smartaste svaret på denna fråga! Och det kommer jag ha som svar nästa gång någon frågar! Skål!